A bit of a special post (In Swedish)

Imorgon, eller ja om en timma så är det dags.

Förra veckan på måndag var jag på möte med jobbet och tog del i något som för mig känns så otroligt fel att det är svårt att beskriva. Men någonstans så förstår jag det. Men nog kan det va så att jag blir förd bakom ljuset och att det hela slutar väldigt illa.

Det här kommer låta rätt kryptiskt då de flesta som läser förmodligen inte är så insatta i min situation. Och ännu färre av er so läser kan läsa svenska.

Det har hänt något liknande en gång förut för väldigt länge sen när jag bodde i Överklinten då min mor fick ta sig till sjukhuset i Umeå för hon visste inte vad hon skulle göra av situationen där hemma. Jag minns väldigt lite av det hela om jag ska va ärlig.

Min far är en bra far i grund och botten. Jobbar hårt, har inte varit rädd för att ta tag i saker som måste göras. Men jag tror han snubblat i ett hål utan att han själv riktigt förstår hur mycket enklare saker kunde vara.

Jag skulle vilja hjälpa honom men jag tror han håller för många saker för sig själv, känslor som han inte ens själv vill gå igenom saker han inte vill minnas och händelser utanför hans kontroll som fortsätter att pröva honom. Han har inte haft det så lätt och jag beklagar honom inte för det.

Men det verkar som så att hans beteende nu har börjat skada fler utomstående och det verkar inte som han längre orkar göra så mycket på dagarna.

Så imorgon så kommer det hända ett par saker, och jag hoppas att det kommer göra saker bättre för oss alla I slutändan. Den jag är mest orolig för är min mor så klart. Jag vill alltid hennes bästa.

Det är något jag tror min far också vill. Men det har blivit för mycket för honom och han har som fallit djupare in i sin värld. Men det här är den bittra verkligheten jag tror det här måste göras och jag hoppas han kan förlåta mig.

Jag har inte varit ärlig mot honom sen det mötet och det har gjort ont inom mig. Jag önskar situationen kunde byggts på ärlighet, men jag tror inte någon hade styrkan nog att tacklas med situationen rakt på.

Inte då vi handskas med en person med så svagt psyke som min mor har på sina dar, inte då vi handskas med en son som älskar både sin mor och sin far. Inte då vi pratar om jobb som inte kan ignorera de händelser som pågår på det dom kallar "arbetsplatsen".

Det viktigaste som jag vill alla ska veta att jag gör det jag gör för min Mor, för hon om någon förtjänar det bra i hennes äldre dar.

Jag hoppas således det här kommer hjälpa min far så han också kan finna samma ro för jag bryr mig om honom lika mycket.

Det här är någonting vi måste klara av som en familj. Jag tror på oss, men vägen dit är lång, men första steget måste tas någon gång. Det är dags att sluta undvika problem och försöka lösa dom istället.

Signed, Peter "Mireneye" Elvin

The next mile

Do you walk this frail path for yourself? or do you walk it for others?
What is this barrier that stops me in my tracks in archiving what I want?

But first let's figure out the question of what I want.

I want simplicity, I want fun. I want the ability to be spontaneous. Everything else is secondary. I have a sense of destiny, something I must do.

To say family and friends are secondary might sound harsh. It's not meant to be put on a scale and I understand this perfectly. But you can't truly live life worrying about those, they come, pass, change shapes they are not constant. Family perishes, die or grow apart so do friends.

What is left is your ambition, and the greatest of family and the greatest of friends support that. They are allies to your cause.

To understand the light, to understand the greatness is not only to grasp for it. But also to be able to see it. And boy has my eyes been clouded.

There are a number of things I have to do for me. Some of them I will not like, but they are things long overdue, things that are keeping me at bay.

I'm a storm. A force, and at the moment I'm all to tame. The world succeeded in doing just that, tame me. This is not as simple as just being reborn. It's about taking for yourself what is truly yours.

Inherit the light within you.

When I was a kid I watched Silver Fang. In a way it is a story about the power of youth. You have to wonder, how come you loose so much inspiration as you grow older? Or is it just that we don't take it to ourselves just as easily?

At least we have nostalgia, a very powerful thing. It reminds us that things of the past is never lost. It lives on within us and it is always a part of us for as long as we remember.

And thus the key to these hard choices is not a key that stems from rebirth. But one that stems from great waves of nostalgia.

And remembering who we are.

Signed, Mireneye